Slaget vid Landskrona 1677

av Gustaf Björlin                                                 

Den 12 juli hade Karl den elfte uppbrutit ur qvarteren vid Herrevadskloster och tågat söderut till Torlösa. Styrkan af hans trupper räknades till 10,000 man, utom de 4,000 småländska bönder, anförda af sina landshöfdingar Lejonsköld ochLiljencrona, hvilka nyligen tillstött armén. Det var hans afsigt att rycka danskarne in på lifvet, innan de hunnit ersätta sina under stormningen af Malmö lidna förluster, genom de hessiska och österrikiska hjelptrupper, som man visste att de väntade till Landskrona, samt tvinga dem att upphäfva belägringen af Malmö. Emellertid hade dunkla rykten börjat kringsmyga om en ny olycka för stora flottan. Det sades man och man emellan, att hon näppeligen det året mera skulle kunna gå till sjös. Ännu kände man dock intet säkert om hvad som tilldragit sig i Östersjön. Då kom ett bref från Henrik Horn, deri ryktena upprepades såsom hemska sanningar. Det värsta som man kunnat frukta hade inträffat. Flottan var fullkomligt urståndsatt till vidare sjötåg. Med vanlig sinnesstyrka mottog Karl den elfte detta nya olycksbud. »Vi måste Guds gudomliga disposition oss behaga låta», skref han med anledning deraf, »varande i den otvifvelaktiga förhoppning, att den samme gode Guden vår rättmätiga sak ändå förträdandes och denna förlust med en annan avantage ersättande varder.»

Strax derefter spordes, att danskarne upphäft belägringen af Malmö och, efter att hafva legat några dagar i läger vid Lund, skyndsamt uppbrutit till Landskrona, der de redan förenat sig med de väntade hjelptrupperna. Hela danska armén låg samlad i ett befäst läger vid Rönneberga. Ehuru denna ställning var mycket stark, beslöt likväl Karl den elfte att genast anfalla den samma, för att genom en seger till lands utplåna den smälek han lidit genom flottans nederlag. Som följande dag var årets tredje stora bönedag, på hvilken alla verldsliga bestyr måste hvila, vardt emellertid anfallet uppskjutet till lördagen den 14 juli.

Från det svenska högqvarteret kunde man ganska tydligt urskilja fiendens läger vid Rönneberga, ehuru afståndet dit var nära en svensk mil. För att närmare undersöka dess läge och tillgångarna till det samma utsändes strax på böndagseftermiddagen, när den högtidliga gudstjensten var slutad, Nils Bjelke med 1,000 ryttare. Senare på qvällen hölls krigsråd. Bjelke, som derunder inkallades och fick aflägga rapport, ansåg, att det skulle vara ett stort vågspel att anfalla fienden i hans starka ställning. De flesta generalerna hade samma uppfattning. Några bland de närvarande föreslogo, att man skulle draga sig längre söderut, för att derigenom tvinga honom att uppgifva sina förbindelser med de fruktbara och välmående socknarna i södra Skåne. Men konungen ville gå till anfall och var såsom alltid i denna fråga obeveklig. Om det också skulle kosta honom hans sista soldat, utropade han, ville han med denne ende angripa fienden midt i hans läger. Han vardt allt mera retad af de invändningar, som gjordes. Motståndet förstummades derför efter hand, ty en hvar kände af erfarenhet, att hans envisa lynne aldrig skulle gifva vika, hurudana skäl som än framstäldes. Generalerna skildes åt med dystra tankar. Fiendens armé, sade de sinsemellan, vore endast genom sin ställning minst en tredjedel starkare än den svenska, och aldrig hade framgången synts dem ovissare.

Den 14 juli, bittida om morgonen, uppbröt Karl den elfte med alla sina trupper och framtågade i riktning mot Rönneberga högar. Marschen skedde på fyra kolonner, hvilka småningom svängde af åt venster för att få full front mot danska lägret. Ytterst på högra flygeln gingo bönderna och bakom högra flygeln trossen. Tåget hade icke varat lång stund, då man till sin stora förvåning upptäckte, att fienden var försvunnen från höjderna vid Rönneberga. Qvällen förut hade man likvisst tydligt sett, att hela danska armén var lägrad der med tält och tross. Det var en så »oförmodlig förändring», att gemene man voro nära att tro på något spökeri. De flesta höllo dock före, att danskarne sökt skydd af Landskrona kanoner, och många bland generalerna ansågo det vara onödigt att längre fortsätta framryckandet. Konungen hade emellertid satt sig i sinnet att kosta hvad det ville gå fienden alldeles in på lifvet, hvar än han måtte hafva satt sig fast. Kolonnerna fingo derför fortsätta marschen.

Ascheberg spejade under tiden åt alla håll för att se, om han ej skulle finna något spår af fienden. Ändtligen såg han på en höjd icke långt från den svenska hären några fiendtliga ryttare. Åtföljd af grefve Douglas, en qvartermästare och sin lifknekt, skyndade han efter dem. Snart kunde han se, att en af ryttarne hade galonerade kläder och derför måste vara en hög officer. Kommen inom skotthåll, ropade han åt dem att hålla stånd. Men den galonerade ryttaren, i hvilken han igenkände den danske generalen Walter, som 35 år tidigare räddat hans lif i slaget vid Leipzig, fann icke rådligt att stanna, utan skyndade sina färde, efter att hafva vexlat några skott med honom. Nu red Ascheberg upp på höjden strax vester om Tirups kyrka. Men icke heller derifrån kunde han upptäcka några danska trupper. Enstaka ryttare äfvensom mindre hopar af fiendens fotfolk syntes här och der på de flacka fälten, men af deras rörelser kunde han icke sluta sig till hvar danskarnes hufvudstyrka tagit ställning. Och likväl kunde han se förbi Rönneberga högar ända bort emot Landskrona. Han kunde icke förklara gåtan på annat sätt, än att danskarne måtte hafva dolt sig i Billeberga-åns trånga och djupa dalgång. I denna tanke red han tillbaka till konungen, hvilken under tiden fortsatt marschen med sina fyra kolonner och nu hunnit fram till trakten mellan Nöbbelöfs och Tirups kyrkor. Böndernas hopar stodo något längre tillbaka.

Alla förvånades storligen öfver Aschebergs berättelse, och konungen befalde att halt skulle göras. Kanonerna fingo skjuta svensk lösen. Långt bort i fjerran hördes några dofva skott. Det var Landskrona citadell, som svarade rned dansk lösen. Danska armén var försvunnen. Men Ascheberg var ännu tviflande. Han hade nyttjat allt för många krigslister i sina dagar för att låta lura sig af det första försåt, som utlades för honom. Sedan man öfverlagt några minuter med konungen red han i galopp tillbaka, vändande sig denna gång mot en liten kulle vid Billeberga kyrka, derifrån en stor del af Billeberga-åns dalgång kunde iakttagas. Men icke heller der kunde han upptäcka någon fiende. Bäst han spejade åt alla håll med sitt långa »perspektiv», kom han då att fästa sin uppmärksamhet vid en hög jordvall, som gick tvärs öfver heden i nordlig riktning, börjande några tusen fot från det ställe, der han befann sig. Öppningar, liknande skottgluggar, syntes brutna på vissa mellanrum genom den samma. Han räknade ända till trettiosex sådana. Vid närmare betraktande tyckte han sig upptäcka en och annan kanonmynning, och snart var han fullkomligt öfvertygad om, att danskarnes hela armé var uppstäld tätt bakom nämnda jordvall. Om svenskarne i sin sorglöshet framryckte några tusen steg längre fram på heden, skulle de alldeles oförmodadt blifva öfverfallna. Det var af yttersta vigt att så fort som möjligt underrätta konungen om den fara han gick till mötes; eljest skulle måhända hans stridsifver föra armén rakt i förderfvet.

Ascheberg red derför, så fort hästen kunde springa, tillbaka och omtalade för konungen hvad han sett. Krigsrådet sammanträdde ånyo, och man rådslog nu om bästa sättet att anfalla den ställning, som fienden valt. Ascheberg ansåg, att man måste uppgifva hvarje tanke på att anfalla den samma i fronten. Hans åsigt delades äfven af konungen, och det beslöts, att man i stället skulle göra en kringgående rörelse mot ställningens venstra flank, hvarigenom danskarne skulle tvingas ut på öppna fältet. Hären fick derför åter sätta sig i marsch samt framgå i riktning mot Sirköping. Vid åttatiden voro de främsta afdelningarna förbi Tirups kyrka. Under marschen hade de gjort en svängning åt venster, så att venstra flygeln vid denna tid gick ned uti dalgången vester om Tirups kyrka, medan högra flygeln kom upp på den backe, som ligger en half fjerdingsväg sydost om Sirköping. Framför högra flygeln låg ett bredt, oländigt träsk. Trupperna gjorde nu halt och unnades en kortare rast, medan konungen intog sin enkla fältfrukost i skuggan af en gammal ask, det sedermera så kallade spetshultsträdet. Framför dem utbredde sig den öde, ofruktbara Ylleshed, hvilken i norr begränsades af de höga backar, som följa norra stranden af Rå-ån. Deremellan framskymtade taken på byggningarna i Sirköpings by och längre i vester Klaisinge gård. Ännu mera i vester lågo Rönneberga högar med sin enstaka väderqvarn. I sydvest syntes här och der några spridda gårdar, omgifna af löfträd. Från öster räknadt voro de Billeberga, Arup, Norra Möinge och Asmundtorp, alla liggande på norra kanten af Billeberga-åns djupa dalgång. Himlen var molnfri, och fastän det var tidigt på dagen, kändes värmen tryckande.

Sedan trupperna hvilat omkring en timme, befalde Karl den elfte, att de skulle uppställa sig i slagordning. Såsom vanligt intogs denna på två träffen. Den enda förändring, som vidtogs, var att till hvardera flygelns fjorton sqvadroner ryttare tilldelades fyra brigader fotfolk. Midten åter utgjordes af endast fotfolk. Högra flygeln anfördes af konungen och under honom den främre träffen af Ascheberg, den bakre af Nils Bjelke och fotfolket af Mortaigne. Midtens främre träffen anfördes af Schultz, den bakre af Kristofer Gyllenstjerna. Venstra flygeln anfördes af Helmfelt, samt under honom, den främre träffen af Schönleben, den bakre af öfversten Lybecker, och fotfolket af generalen Kaspar Sperling. Artilleriet stod under befäl af öfversten Krister Karlsson Liljeberg. Medan trupperna ordnades, uppstäldes bönderna på höjden strax öster om Tirups kyrka, der en vagnborg hade bildats till deras skydd, och på kyrkogården. När allt var ordnadt, utdelades fältropet, som var: »Hjelp Jesus!», hvarefter fienden utmanades ånyo medelst afskjutandet af dubbel svensk lösen.

Nu fick man icke länge vänta, innan danska armén började framskymta på andra sidan heden. Kristian den femte hade under nattens mörker låtit sin armé lemna den starka ställningen vid Rönneberga. Tross och tält hade afsändts till Landskrona, och trupperna hade fått befallning att dölja sig bakom den höga jordvall, der Ascheberg, såsom nämdt är, nyss förut funnit dem. Denna nattmarsch hade emellertid icke kunnat ske utan betydliga oordningar. Afdelningar från de olika flyglarna hade blandats om hvarandra, och oredan hade på intet sätt minskats genom den oenighet, som var rådande emellan de danska generalerna inbördes. Då Ascheberg först blef dem varse, hade de just nyss hunnit komma i ordning. Kristian den femtes afsigt var nu, såsom Ascheberg riktigt uppfattat, att söka öfverraska svenska armén, om denna, utan vidare efterforskning, skulle rycka fram till anfall mot Rönneberga. Men vid åsynen af svenskarnes slagordning mellan Tirup och Sirköping hade han icke längre kunnat återhålla sin stridsifver. Utan att fästa sig vid de invändningar, som gjordes af hans generaler, hvilka med goda skäl framhöllo, hurusom man genom att framrycka på fältet ginge förlustig alla fördelarna af den ställning man efter så mycket besvär intagit, hurusom vidare rytteriet och fotfolket, hvilka vapenslag nu stodo blandade med hvarandra till inbördes hjelp, genom en framryckning skulle skiljas åt, beslöt han ändock att genast med högra flygelns rytteri gå fram till anfall mot svenskarnes venstra flygel, som han ansåg blottad. De öfriga trupperna skulle stå qvar tills vidare. Men då generalerna Rumohr och Walter, hvilka förde befälet öfver venstra flygeln, sågo, att den högra lemnade sin ställning och ryckte fram på fältet, beslöto äfven de att sätta sig i marsch framåt. Nu gaf sig äfven midten åstad. Snart åtskildes de båda härarna endast af den smala dalgång, som sträckte sig mellan Tirups kyrka och Sirköping. Då de hunnit inom skotthåll, öppnade artilleriet på båda sidor elden. Svenskarne hade liksom danskarne sammanfört alla sina stycken, de förre framför sin högra, de senare framför sin venstra flygel. Denna skjutning fortfor ända till fram emot middagen, utan att man på någondera sidan gjorde min af att framgå till anfall.

Slutligen tröttnade Karl den elfte på att vänta och befalde, att hela armén skulle samtidigt rycka fram öfver dalgången. Sjelf satte han sig i spetsen för drabanterna och trafvade ned för sluttningen. Sedan han med största möda kommit öfver det nedanför den samma liggande kärret, bar det af uppför den på motsatta sidan tämligen branta sluttningen. Uppe på sjelfva höjdkrönet hade några danska sqvadroner tagit ställning bakom en hög jordvall. Åtföljd endast af några drabanter red konungen med värjan i hand rakt emot dem. Det var ett vågstycke utan like. Skulle han tvingas att vika, blefve han bokstafligen kastad öfver ända ned för sluttningen. Men fienden mötte icke med anfall, utan sökte i stället att taga till fånga den lilla skaran, som visade en sådan djerfhet. Hon omringades snart på alla sidor. Då framstörtade i sista ögonblicket öfverstelöjtnant Zelow med några sqvadroner af lifregementet. Strax derpå kom Bjelke sjelf med några sqvadroner ur bakre träffen till hjelp, och nu måste danskarne vika, förföljda hack i häl af konungen.

Äfven de öfriga sqvadronerna på högra flygeln hade haft framgång. Danskarne hade visserligen hållit sig mycket tappert. Ascheberg hade fått hästen, »den ädle Frisk opp», skjuten under sig. Öfverstelöjtnanten von Post hade fallit af hästen dödligt sårad af två skott och två värjsting. Utgången hade länge varit oviss. Men i det afgörande ögonblicket hade gardet rusat fram med fälda pikar till Aschebergs hjelp och tvingat de danska ryttarne, hvilka icke flngo hjelp i rätt tid af sin bakre träffen, att draga sig tillbaka. Härunder stupade på danska sidan generalen Walter, under det att han fåfängt sökte förmå sitt folk att hålla stånd, och generalen Rumohr togs till fånga af kapten Liewen vid gardet, den samme som hade så mycket utmärkt sig i slaget vid Lund. I sista ögonblicket kommo visserligen några danska fotbrigader till rytteriets hjelp. Men de utgjordes till större delen af nyvärfvadt folk, som snart råkade i oordning och kastade bort sina vapen. Några höggos ner, de flesta togos till fånga. Härigenom vardt svenskarnes seger på denna flygel fullständig.

Striden hade icke varat fullt en timme, då konungen såg fältet framför sig nästan rensopadt från fiender. Endast mindre afdelningar af det danska fotfolket sökte här och der hålla stånd bakom diken eller jordvallar. Trogen sin vana att hålla tätt i spåren efter de flyende, hade han icke väl hunnit ordna de närmaste sqvadronerna, förr än han satte sig i spetsen för dem och trafvade framåt heden. Bakom en häck hade några fiendtliga musketörer tagit ställning och helsade honom med ett regn af kulor. Men utan att på något sätt afskräckas red han rakt emot dem och ropade, att de skulle möta honom »en i sänder». Innan denna besynnerliga tvekamp hunnit börja, var dock gardet framme, och nu rensades snart häcken och dikena från fiender. Strax derefter lyckades det taga nästan hela fiendens artilleri. Emellertid fortsatte konungen, åtföljd af Ascheberg och Bjelke, att förfölja det danska rytteriet. Först på andra sidan af Ylleshed stannade den vilda jagten. Tack vare sina snabba hästar och de många grafvar och jordvallar, som oupphörligt hejdade svenskarne, hade det vunnit ett betydligt försprång och var snart ur sigte bortom Norra Möinge och Asmuntorp. Klockan var något öfver ett på eftermiddagen. Mot sin vilja måste konungen göra halt, ty så väl folk som hästar voro alldeles uppgifna af trötthet. Värmen var olidlig. Af vanmakt och hetta hade åtskilliga officerare och knektar redan »creperat», och konungen sjelf hade under den häftiga ridten två gånger förlorat sansen. Han uppfriskade sig nu med några klunkar bränvin ur en fältflaska, som en soldat räckte honom.

En hel timme åtgick, innan de svenska sqvadronerna åter hunnit ordna sig. Danskarne fingo derigenom rådrum att också samla sig och gjorde en rörelse åt norr, liksom de haft för afsigt att draga sig förbi Rönneberga högar. Konungen ryckte genast efter, men då drogo de sig längre tillbaka, ända ned emot Landskrona. Konungen ville förfölja dem ända under vallarna, men då kommo ilbud från andra delar af slagfältet, berättande att venstra flygeln och midten voro fullständigt slagna ur fältet. Förföljandet måste derför upphöra, och Bjelke fick befallning att med andra träffens sqvadroner skynda tillbaka till Tirup. En stund senare, då konungen fick veta, att de danska sqvadroner som han förföljt, voro hunna till Landskrona, vände han sjelf tillbaka med främre träffen.

Det visade sig snart, att budbärarne talat sanning om de än, till all lycka, öfverdrifvit farans storlek. När venstra flygeln vid middagstiden framgick till anfall, hade danskarne strax på andra sidan om den lilla dalgången gjort ett häftigt motanfall med sina yppersta regementen samt de kejserliga och de münsterska hjelptrupperna. Konung Kristian hade sjelf anfört dem. Genast vid första sammanstötningen hade de svenska sqvadronerna råkat i oordning. Schönleben hade sårats och strax derpå fått sin häst skjuten under sig samt tagits till fånga. Den tappre Drake hade stupat i spetsen för gamla adelsfanan. Goes hade sårats. Då hade en brigad vesterbottningar framstörtat till rytteriets understöd. Men den hade genast kastats öfver ända och dess chef, öfversten Clodt von Jürgensburg tagits till fånga. Nu hade Helmfelt sjelf skyndat fram med flygelns bakre träffen. I spetsen för en af sqvadronerna hade han huggit in mot fiendens närmaste sqvadroner. Men i nästa ögonblick hade hästen skjutits under honom. Hans trupper hade drifvits tillbaka och han sjelf blifvit liggande på marken, ur stånd att lösgöra sig ur stigbyglarne. En dansk löjtnant hade då framstörtat med lyft värja mot den värnlöse fältherren. Helmfelt hade bjudit honom »drickspenningar», för att han skulle gifva honom qvarter. Men löjtnanten hade icke lyssnat till hans ord, utan i stället ränt värjan genom lifvet på honom och sköflat honom inpå bara kroppen.

Utan ledare hade de svenska sqvadronerna nu råkat i full oordning och jagats undan ända till Tirups kyrka. Fotfolket åter hade funnit en tillflykt i en mindre skogsdunge, ett par tusen fot vester om kyrkan. Nederlaget hade blifvit fullständigt, om icke bönderna, hvilka, såsom nämdt är, tagit ställning på kyrkogården, vid åsynen af den förföljande fienden börjat röra på trummorna och vifta med fanorna. Danskarne, som i anledning deraf trott att en större svensk styrka legat i reserv bakom kyrkan, hade upphört med förföljandet och börjat återsamla sina sqvadroner för att vara i stånd att möta ett nytt anfall, och härigenom blefvo spillrorna af svenskarnes venstra flygel frälsta från undergång.

Medan detta tilldragit sig på venstra flygeln, hade de svenska brigaderna i midten utkämpat en het strid. General Ryssensten, som förde befälet öfver midten af danska slagordningen, hade icke genast gått fram till anfall. Först när båda flyglarna voro invecklade i striden, hade han befalt sina brigader att framrycka öfver dalgången. De hade mottagits mycket tappert. Den gamle, erfarne Schultz, hvilken såsom nämdt förde befälet på svenska sidan, hade icke vikit ett steg tillbaka. Striden hade länge varit stående. Då hade Ryssensten till sin häpnad fått se, hurusom de danska sqvadronerna på venstra flygeln drefvos tillbaka i full oordning. Han hade genast sändt befallning till sina bakre träffen att oförtöfvadt rycka fram till deras understöd. Men samtidigt hade några svenska sqvadroner förenat sig med fotfolket och kastat öfver ända ett af de danska regementena. Axel Wachtmeister hade i spetsen för en af sina sqvadroner sprängt fram mot tre danska och slagit dem, den ena efter den andra, till dess han endast haft sex man qvar. Strax derefter hade det danska artillerifolket tagit till flykten, lemnande sina kanoner åt svenska gardet, som anföll det i venstra flanken. Förvirringen ökades på danska sidan. Några bataljoner, som kommo från venstra flygeln, påstodo, att de hade fått befallning från konungen att skynda till den högra flygelns bistånd. En annan bataljon kom springande ur striden i den fullständigaste upplösning. Hvarken med godo eller ondo kunde Ryssensten förmå soldaterna att längre hålla stånd. En fullständig panik uppstod. Några af hans soldater lära till och med hafva sökt skydd under hans häst. Ett par sqvadroner kommo visserligen till hjelp. Men i det samma gjorde svenska fotfolket ett nytt anfall och trängde de oordnade danska hoparna ända ned till Norra Möinge. Dessa gjorde icke längre något motstånd, utan sökte endast sä fort som möjligt komma i säkerhet bakom Billeberga-ån.

Kristian den femte hade under tiden ordnat sina sqvadroner på fältet vester om Tirups kyrka. Några svenska afdelningar, hvilka Sperling och Lybecker kastat fram emot honom, hade han genast drifvit på flykten. Han var alldeles viss om, att han denna dag hade vunnit en fullständig seger. Då svenskarne icke framryckte med den förmenta reserven, beslöt han att gå fram i riktning mot Sirköping, i hopp att der råka sin venstra flygel. Då fick han i stället under marschen till sin stora harm höra, att hans venstra flygel var i grund slagen och stadd på fullt återtåg. Han vek då af i vestlig riktning och trafvade tvärs öfver Ylleshed till Norra Möinge. Folk som hästar störtade af öfveransträngning. Då han framkom dit klockan 4 eft. m., fick han veta, att äfven större delen af Ryssenstens trupper redan begifvit sig i förväg till Landskrona, och han fann derför rådligast att skyndsamt fortsätta återtåget. Några sqvadroner af lifregementet och vestgötarne, som upphunno hans eftertrupper, tillfogade dem en icke obetydlig förlust.

Karl den elfte hade emellertid hunnit uppställa sin armé på nytt i slagordning och följde långsamt efter den borttågande fienden. En half mil nära Landskrona lät han den göra halt mellan Vadensjö och Rågehörsta byar. Klockan var då 6 på eftermiddagen. Sedan armén rastat här en stund, utan att fienden gjorde någon min af att på nytt vilja gå fram till anfall, fick den vid solens nedgång draga sig tillbaka till Rönneberga högar, der den i skymningen slog läger. Trupperna hade då under tjugu timmar varit i ständig rörelse eller strid, och detta under den varmaste julidag som varit i mannaminne.

Förlusterna i slaget vid Landskrona voro ganska betydliga å ömse sidor. Danskarne ansågo sig hafva förlorat öfver 2,500 man i döde, sårade och fångar, svenskarne förlorade 642 man. På båda sidor togos fanor och standar. Af det danska artilleriet föll större delen, eller 31 stycken, i svenskarnes våld. Danska trossen hade förmodligen fått dela kanonernas öde, om den icke i tid blifvit bragt i säkerhet till Landskrona. Nu lyckades svenskarne endast eröfra tre rustvagnar, lastade med luntor och krut. Liksom efter slaget vid Lund belönade Karl den elfte med frikostig hand dem som utmärkt sig under striden. En hvar som tagit en fana eller ett standar fick såsom vanligt trettio daler silfvermynt, och åt generalerna gåfvos stora förläningar af gods och räntor. Efter Helmfelt utnämdes Ascheberg till fältmarskalk och befälhafvare öfver armén, näst under konungen, hvarjämte Wittenberg och Sperling utnämdes till generallöjtnanter.

Slaget vid Landskrona, huru ärorikt det än var för de svenska vapnen, hade föga inflytande på krigets gång i det stora hela. Genom flottans nederlag var nämligen årets fälttåg redan afgjordt. Förbindelsen med Tyskland var afbruten, och Karl den elftes plan att förlägga kriget till andra sidan Östersjön var icke längre möjlig att utföra. Så länge danskarne hade Landskrona fästning i sitt våld, kunde de för öfrigt lätt nog draga till sig nya förstärkningar och om någon tid åter uppträda lika öfverlägsna som någonsin förut på krigsskådeplatsen. Karl den elfte ville också genast skrida till fästningens belägring och omsluta henne till en början med en lång båge skansar, hvilken med sina ändar skulle sluta sig till hafvet. Men armén, som knappast räknade 7,000 man, var otillräcklig för detta ändamål. Generalerna rådde i stället till återtåg. Trupperna saknade det nödvändigaste, och deras styrka hopsmälte dagligen. De sjuke sågos lägrade på sädesfälten utan att hafva fått någon mat på flere dagar. Flere dogo bokstafligen af hunger, fastän stora förråd funnos endast på fem mils afstånd från lägret. Men inga dragare kunde fås till förrådens forslande. Såsom vanligt vägrade konungen att lyssna till dylika skäl. Tvärtom förklarade han, att han skulle döda hvar och en, som vågade tala om återtåg. Han råkade i den häftigaste vrede, då någon framhöll danskarnes öfverlägsenhet. De största resonnörerna, sade han, voro alltid de största skälmarne. Man invände, att danskarne kuride kringgå svenska härens ställningar och afskära honom från det öfre landet. »Nej, det kunna de icke», utbrast han, »ty jag slår dem förut.» Äfven soldaterna, sade han, brunno af stridsifver. Ehuru de voro underlägsna till antal och ledo brist på allt, hade de aldrig räknat de fiender, som de anfallit och besegrat. Deremot sågo de alltjämt, huru fiendens folk rymde hoptals öfver till dem från sitt rikt försedda läger, för att dela deras brist, men också deras ära.